Hickorysläktet innehåller ett dussin nordamerikanska arter och en handfull östasiatiska. Det är i princip bara de nordamerikanska som kommit i europeisk odling och i Sverige är det ett fåtal arter.
Hickoryträden växer upp till höga smalkroniga träd med mäktigt utseende. Ofta är det raka och kvistfria stammar som bär upp en hög karaktärsfull krona med snirkliga grenar. Dom ingår i valnötsfamiljen och är tillräcklig nära släkt att det går att ympa släktena på varandra. Hickoryträden har tredelade hanhängen och en hel märg (klyver man ett skott av valnöt eller vingnöt är märgen däremot fackindelad).
Många av släktets arter har välsmakande nötter och det finns många namnsorter med extra stora och mer lättknäckta nötter. Främst tre arter är lämpliga att odla för att äta. Det är Carya illinoinensis, pekan som är mest känd för sina stora, välsmakande och relativt lättknäckta nötter. I Sverige är dock härdigheten begränsad även om arbete pågår att försöka hitta de sorter som är bäst lämpade från det stora utbredningsområdet i Nordamerika.
Två andra arter med goda nötter och där det finns många ätsorter namngivna är C. ovata, skidhickory och C. laciniosa, spånbarkshickory. Just dessa två arter har en egenskap som skiljer dom från alla andra hickoryarter och det är deras karaktärsfulla bark. Stammarna spricker upp i mycket stora barkflagor som är kvarsittande men bågnar tydlig i bägge ändar. Det ser ut som om det är en hel armada av gondoler som i rusningstrafik kör fram över stammarna. En teori är att detta ska hindra ekorrar från att nå de mognande nötterna. Och fladdermöss lär uppskatta flagorna och kunna vila inunder dem.
Nedan har jag gjort en behändig översikt som jämför arterna. Klicka för att få den uppförstorad i Google Sheets!